I helgen bjöd Skånes Dansteater upp till Dansfest Västra Hamnen. En sprakande upplevelse för både barn och vuxna. Eftermiddagen började med lekfull dans i ett hopptorn för barn 4-8 år. Strax därefter roddades om till Sammankomst av Maria Naidu och team, följt av Subkultur av Bobbi Lo Produktion samt musik med DJ Kickit.

Några sackosäckar är utplacerade på scengolvet. Musiken börjar spela så smått. Barnen i publiken hittar till sackosäckarna och slår sig ner. En känsla av hemma på scenen.

En person börjar dansa. Det ter sig som att hon dansar samma mönster om och om igen. Plötsligt hoppar en till person in från publiken och dansar till samma mönster.

Scengolvet börjar så smått fyllas på. Av dansare. Av deltagare.

Jag försöker sitta kvar i min stol för att fånga någon bild av denna medryckande dans. Sitter som fängslad ett tag när jag beskådar allas glada miner. Och kämparandan när någon i publiken joinar för att klura ut koreografin.

Musiken tar tag i mig och den nyfikna känslan tar överhanden. Jag måste joina. Jag måste testa på känslan att vara där med alla andra som dansar.

Jag lämnar min stol och går bort till dansen. Först känns det lite pirrigt. Konstigt att det är en massa människor som samtidigt sitter och tittar. Strålkastarljusen. Ska hitta in i mönstret. Följa med. Efter ett par vändor behöver jag inte titta lika mycket på den som är framför mig. Nu har jag det.

Vad häftigt det känns att röra sig som en enhet med hela rummet. Till musiken som skiftar. Rytmen ändras. Rörelser anpassas.

Jag börjar hitta inåt i mig själv samtidigt som jag är ett med rummet.

Det är nu min egen kreativitet ter sig uttryck. Jag känner hur kroppen vill göra sina egna utsmyckningar. En extra axelrörelse. Händerna vill upp. Kreativiteten får utrymme efter att jag har funnit mig tillrätta i systemet.

Plötsligt ändrar vi riktning. Från att ha navigerat höger, vänster, bak fram så vänder sig nu hela gruppen diagonalt. Vi gör exakt samma sak. Men diagonalt. Det börjar med en eller två, fler hänger på och plötsligt så är hela rummet med på att vi har ändrat hur vi rör oss på ytan.

Vid vissa tillfällen så kom jag av mig. Även om jag gjort exakt samma rörelser om och om igen så hände det att jag hoppade ur led. Antingen på grund av att någon framför mig råkade hoppa ur led och det bara blir att man följer med. Inser att det bara är en person som råkat komma av sig och kommer tillbaka. Eller så kommer jag av mig för att jag råkar hamna i huvudet. En tanke som väcks och jag drar iväg med den. Plötsligt har huvudet tagit över styrmotorn och jag behöver hitta tillbaka till kroppen.

Dansen är lustfylld och enkel. Ingen som säger: Kom och dansa. Men en börjar. Två. Plötsligt är det många som dansar samma dans. Musiken varierar. Men dansen består.

One is a start. Two is a crowd.

Sammankomst väckte många känslor och tankar. En medverkande dansföreställning som i grunden bygger på en enkel koreografi och byggs upp till en stark sammansvetsad dialog med publiken.

Även Subkultur blev en stark inre upplevelse. Dansarna i Bobbi Lo Produktion lämnade ingen orörd. ”Change doesn’t start in the middle. It starts in the margins. On the rooftops. Where no one is looking.”

Tack till Skånes Dansteater för att ni organiserade denna magiska dansfest i Västra Hamnen med samverkan och dialog i fokus. Det var även starkt av er att i sista stund flytta in hela produktionen inomhus.

Vi har en del att göra framledes för att bjuda in Tillståndsmyndigheten till att utöka sina resurser för att kunna dansa med i samhällets behov. Malmö stad vill se mer rörelse i mellanrummen. Det finns en tydlig nationell strategi för att lyfta tillgänglig kultur. I vissa fall kan man ansöka om att förverkliga utomhus-arrangemang med ett års framförhållning. Men många gånger uppstår möjligheter i samverkan som även måste kunna förverkligas på kortare tid. Om det enda hindret då är administrativt krångel, torde vi ha kapaciteten att röja detta hinder med tanke på tekniken vi har tillgänglig idag.

/Mina

Mer information om eventet: Dansfest Västra Hamnen 29062026